Den ökade brådskan kring medvetenhet om plastanvändning är inget nytt, och ändå fortsätter krisen att torna upp sig. Enligt Världsnaturfondens rapport hamnar uppskattningsvis 10 miljoner ton plastavfall i havet varje år, vilket skadar det marina livet och ekosystemen. Som vi vet kan det ta hundratals år för plastavfall att brytas ner, vilket bidrar till alarmerande långsiktiga miljöskador.  

Samtidigt har förbrukningen av plast i laboratorier nått oroväckande nivåer, med 5 miljoner ton genererade årligen över hela världen (eller 67 kryssningsfartyg, enligt Nature Report 2015). Även om den omedelbara effekten kan vara uppenbar på bänknivå, krävs medvetenhet och utbildning för att förstå de bredare miljökonsekvenserna. 

Ett enkelt men ögonöppnande experiment kan effektivt illustrera problemet: istället för att observera dagliga bortskaffanden, försök att spara ditt laboratoriums plastavfall i en vecka. Den ackumulerade volymen på bara några dagar kommer att vara en kraftfull väckarklocka, en skarp påminnelse om vårt kollektiva bidrag. Genom att omvandla det osynliga till en synlig påtaglig massa får vi en djupare förståelse för vår situation och hur brådskande det är att hitta ekologiska lösningar.  

Nu när vi har bekräftat problemets allvar måste vi förstå exakt vad som kastas. Olika forskningsområden kommer att ha olika plastavfallsprofiler. Till exempel kommer cellodlingslaboratorier att ha staplar av vävnadsodlingsskålar och flaskor, medan genomiklaboratorier kan stapla på betydande mängder PCR-rör och plattor.

Noggrann planering och förberedelser utgör grunden för att bedriva kostnadseffektiv och resurseffektiv forskning. Att utveckla ett holistiskt experiment är avgörande för att uppnå en balans mellan att minimera slösaktiga upprepningar och maximera de data som genereras. Detta leder till kostnadsbesparingar och en minskning av överskottet av materialavfall.

• Överskott
  • Under strategiutvecklingsfasen är det avgörande att kvantifiera behovet av förbrukningsvaror. Detta innebär att uppskatta den exakta mängden material som krävs och göra beställningar som tar hänsyn till potentiella oförutsedda händelser, samtidigt som man undviker överdriven lagring som kan leda till slöseri. Samarbete och resursdelning med andra laboratorier kan också undersökas för att utnyttja befintliga förnödenheter som annars skulle kunna kasseras. Även om bulkbeställning kan vara en ekonomiskt ansvarsfull och miljömedveten strategi, är det absolut nödvändigt att överväga lagringsbegränsningar och utgångsdatum för att förhindra onödigt slöseri från föråldrade eller förstörda resurser.

• Felaktig pipettering
  • Felaktiga pipetteringstekniker sträcker sig längre än till generering av kasserade pipettspetsar av plast och utgör ett betydande hot mot både forskningseffektivitet och resurshantering. Fel som inkonsekventa pipetteringsvolymer, miljö- eller temperaturfluktuationer och försummelse av rutinkalibrering kan utlösa en dominoeffekt, vilket leder till slöseri med resurser, förlorad tid och äventyrad dataintegritet.

Att överpipettera en dyrbar enzymlösning eller underpipettera en kritisk buffert kan göra ett helt experiment oanvändbart. Det motsatta scenariot – att extrahera för lite provmaterial eller lägga till för mycket – kan också kräva att experimentet upprepas. Båda situationerna leder till slöseri med värdefulla resurser och försenar forskningsframstegen, vilket påverkar projektets tidslinjer och den övergripande laboratorieproduktiviteten.

Den kanske mest oroande konsekvensen av felaktig hantering av flytande bläckfisk ligger i dess potential att äventyra dataintegriteten. Experiment som äventyras av felaktig pipettering kan ge otillförlitliga resultat, vilket gör att man kan tvivla på giltigheten av efterföljande forskningsresultat. I värsta fall kan studier med bristfälliga pipetteringsdata behöva dras tillbaka, ett stort bakslag för en forskargrupp och ett slag mot den vetenskapliga trovärdigheten.